Jag - ett puck-o

 
Sanningens minut är inne! Jag ska bekänna hur dum jag är. Eller okunnig. Eller helt enkelt bara gravt ointreserad av sport, alla typer. Kenneth ska nämnligen på ishockey i morgon och jag vet att han förr eller senare kommer att säga till gubbarna i logen "nu ska jag berätta om när min fru..." och om hur han och jag en gång var på ishockey tillsammans och ... ja, jag vill ge min version av det, helt enkelt. Här kommer den:
 
Detta var i den gamla arenan här i Malmö. Vi hade fått biljeter till en match mellan Malmö Redhawks och några andra skridskoförsedda gentelmen. Jag gick med som sällskap (mot att jag skulle bjudas på popcorn), vill jag understryka.
 
Redan från början insåg jag att det skulle bli två tråkiga timmar för jag hade väldigt svårt att se pucken, jag fick mest tolka spelarnas rörelser och på så vis försöka utröna var pucken var. Jag tröttnade fort på det och började titta på publiken, hejarklackarna, tekniska utrustningen i hallen osv. Och plötsligt reser ALLA sig och illvrålar, hoppar och bär sig åt. Rödhökarna gjorde mål!
 
Det lugnade ner sig, alla satte sig och Kenneth säger "Såja! Åsse in med en puck till så är saken klar!" Jaha, tänkte jag, jag får väl försöka visa lite intresse så jag koncentrerade mej stenhårt och jag såg verkligen en puck då och då men...nä, det var ju meningslöst så jag sa:
 
- Nä, jag skiter i detta, jag går ut och dricker kaffe. Jag ser ingen av puckarna så detta är inte roligt.
- Vad menar du? Vad då "ser ingen av puckarna?"
- Jag såg inte när det var en puck bara och trots att dom har två puckar nu så ser jag ingen av dom.
- Vaddå två puckar? Dom har bara en puck!
- Nä, dom har två! Du sa när dom gjorde mål "Åsså in med en puck till". Det blir två puckar!
 
Alltså den blicken jag fick då... Ja, sen har vi inte varit på hockey tillsammans mer än när vi kollar när vårt barnbarn spelar. Då ser jag inte heller pucken men det gör inget för jag är inte där för hockeyns skull. Jag är där för att se vår stjärna, Oliver ❤
 
Ja, nu vet ni!
 
Köret!