Sakta öppnade hon dörren...

Sakta öppnade hon dörren. Det var en så vacker dörr, hallonröd med sex munblåsta fasettslipade glasrutor infattade i spröjsar. De satt under varandra, uppifrån och ner.

Till vänster om fönsterraden satt en dörrkläpp. Den var formad som ett lejon med en ring i munnen. Ringen slog man mot lejonets tassar när man som gäst ville påkalla uppmärksamhet. Lejonet såg vänligt men vaksamt ut. Hon behövde inte använda den, hon hade fått en nyckel, en mässingsfärgad.

Även brevinkastet var av samma gula metall och i samma stil som dörrkläppen. Hon fick en känsla av att genom ett sådant brevinkast får man bara trevlig post som inbjudningar och beundrarbrev, inga räkningar eller kallelser till sjukhus och domstolar.

Handtaget i samma stil som dörrkläppen och brevinkastet var så välputsat att hon kunde spegla sig i det och så lent och skönt att handen ville dröja sig kvar på det även sedan hon öppnat dörren.

Hon blev stående på tröskeln. Stanken av otömda kattlådor, smuts och rutten mat slog emot henne. Hon fick snabbt fram en näsduk som hon dränkte i parfymen från handväskan och tryckte den mot ansiktet. Herregud, tänkte hon. Jag är städerska, här behövs saneringspersonal.

Hon ringde sin arbetsledare och beskrev vad hon såg. “Detta är som på Facebook! En perfekt fasad utåt och kaos bakom kulisserna! Du får ringa in saneringsfolket!”

Hon stängde dörren utifrån, låste och gick därifrån.

 

Kommentera här: